Av Christer Nilsson i Mäja har jag lånat en årgång Örnsköldsviks Nyheter från 1897. Det var tydligen en tidning som kom ut två gånger i veckan, vanligen onsdag och lördag. Jag har hittat en del som jag tycker bör sparas.  

Lördag 2 jan.

Också ett sätt att fria

Till oss skrifves: BondeSonen J.J. från Salsåker sökte torsd. 24 dec. på ett våldsamt sätt förverkliga en af honom i flere år närd önskan att få knyta hymens band med en i hans tycke förmögen flicka från G. by af Nordingrå församling.

   J. hvilken anses något vurmig infann sig på morgonen hos flickan, hvilken för tillfället befann sig ensam hemma; tillfrågade henne om hon nu vore villig att taga honom till äkta, så skulle det ske i julhelgen, i annat fall förklarade han sig med våld skola tvinga henne till äktenskap.

   Då hon afböjde J:s kurösa kärleksförklaring utfor han i raseri, hvarvid han med en medhafd hammare sönderslog en stickmaskin och en bättre hänglampa, uttalade hotelser m.m. Vid ankomsten af folk behagade J. ändtligen taga till benen, efterlemnande en hammare och en skada uppgående till öfver 200 kronor.

Onsdag 17 feb.

Ingen brist på brännvin

synes det hafva varit i denna vinter i Ullångers socken, skrifves till Ö-viks Nyheter, ty den vanligen s.k. ”grisslagtningen” synes i denna ociviliserade socken tilltaga i stället för aftaga. Icke mindre än åtta fat ha redan borrats, deraf en del i ett magasin i Ä. by, förutom alla obekanta ställen. Huru länge skall detta ofog ostördt existera i våra bygder ?

Lördag den 20 feb.

Kreatursmarknaden i Ullånger.

Länsstyrelsen har förordnat att s.k. kreatursmöte eller möte för handel med kreatur må hållas å för ändamålet upplåten å enkan Ullberg tillhörigt egoområde inom Äskja by i Ullånger socken, trenne gånger årligen, första onsdagen i juni, andra onsdagen i september och första onsdagen i oktober månad.

Kyrkobyggnadsfrågan i Ullånger.

På kyrkstämma i söndags behandlades domkapitlets hemställan om byggande af en ny kyrka i församlingen.Då denna emellertid vore hårdt belastad af skolbyggen och då kyrkokassan, ehuru rätt ansenlig, ej torde föreslå till företagets reali-

serande, lät stämman denna fråga hvila till framdeles.

Onsdagen den 3 mars.

Ett millionarf  har åter dykt upp som ett hägrande mål i fjerran för ett antal personer i södra Ångermanland. Det rör sig om en notis som år 1888 eller 1889 syntes i svenska tidningar, att en svensk vid namn Wigren aflidit i Frankrike efterlemnande en förmögenhet på flere millioner francs och utan några kända närmare slägtingar. Notisen gaf anledning till att efterforskningar började anställas af tre personer, en från Sundsvall, en i Kramfors och en i Nätra.

Dessa visste sig stå i slägtskapsförhållande till en viss Mathias Wigren, som var född 1790 och för länge sedan hade utvandrat till Frankrike och der blifvit rik.

Något egentligt resultat vanns dock icke. Redan då det gällde att få reda på Wigrens dopattest i Nätra möttes de forskande af underrättelsen att prestgården i Nätra förstörts jemte der förvarade dop- och kyrkoböcker genom eldsvåda år 1810. Nu ha emellertid efterforskningarna börjat igen, och man har fått veta att nemnde Mathias Wigren blifvit jemte sin tvillingbroder Jonas utkommenderad till landtvärnet under finska kriget, samt att Jonas strax derpå afled, under det Mathias rymde ur krigstjensten till Frankrike, der han sedan blef mycket rik. Han förblef emellertid ogift och hans enda syster som var gift och bosatt i Markoms by i Vibyggerå socken, jemte hennes efterkommande vore hans enda slägtingar och lagliga arfvingar. Dessa efterkommande skola nu uppgå till ett 50- tal och bo i Nätra, Styrnäs, Boteå, Ytterlännäs, Gudmundrå och Hernösand.

                                                  H.P.

I konkurs har försatts gästgifvaren J.M.Bylund i Ullånger.

Dödade rofdjur i Sverge för år 1895.

—- följande rofdjur dödades inom Sverge: 21 björnar, 99 vargar, 34 lodjur, 132 järfvar och 21611 räfvar.

Motsvarande siffror voro år 1894: 22 björnar, 71 vargar, 27 lodjur, 121 järfvar och 18235 räfvar.

Onsdagen den 24 mars

Isbelagd är nu hela Bottenhafvet så långt ögat kan nå, skrifves från Ulfön. Från härvarande utkik syns intet vatten, endast flere meters höga isberg, hvarföre sannolikt vi ej ha att vänta någon tidigare sommar i år än under fjolåret.

Lördag den 3 april.

Ett tåg utan lokomotivgår nu mellan stationerna Selsjön och Krånge skrifver en meddelare. Detta kommunikationsmedel har satts igång af företagsamma Gårelsehöjdare, Torselare och en Gåreselare. I stället för lokomotiv använder man hästar. Afståndet mellan stationerna är 6 mil. På hvarje vagn lastas från 1000 till 1500 kgr. Men en bromsare behöfs.

Onsdagen den 7 april

Från Ulfön skrifves till Nyheterna: En förfärlig SO snöstorm har rasat här i flere dagar, och make till snöfall har ej i mannaminne inträffat. Vägarne emellan byarne äro totalt obrukbara.    Den 1 april voro 40 man hela dagen sysselsatta med att skotta bort den väldiga snömassan, hvilken hindrat barnen att besöka skolan på flere dagar. Hafsviken, hvilken varit synlig en tid, har nu genom den hårda blåsten åter ihopskrufvats, så att nu synes ej annat från härvarande utkik än väldiga isberg öfver hela Bottenhafvet. Det är allt ett vackert Bore har utfört. Allt tyder på att sommaren låter vänta på sig. Kråkorna, vårens första budbärare, hvilka för en tid sedan läto höra af sig, ha nu åter styrt kosan söderut. Det var väl för kallt här ute.

Lördag den 10 april.

Rikstelefonen. Af de af årets riksdag beviljade anslagen till rikstelefonens utbredning i våra bygder, skola enl. k. förslaget för år 1897 anvisas medel för anläggning af nya stationer i

Ullånger med förbindelseledning till Örnsköldsvik 4300 kronor.

Torrom o skog, dito Nyland kr. 5700, Edsele d:o Sollefteå kr. 1700, Ramvik d.o Kramfors kr. 1800 o.s.v.

Onsdagen den 14 april

Fräckheten tilltager,skrifves till Ö-viks Nyheter från Ullånger. ”Fatdelningar” försiggå till höger och venster om Ullångersfjerden dock torde de flesta försiggå på den högra eller norra sidan, troligen derför att de flesta utaf den hop, som borde bära namnet ”kaggbärare” eller rättare kaggdragare, söker de närmsta platser för sina sammankomster. 

   Tryggheten synes ock tilltaga. Fjolårets delningar drogo deltagarna rakt åt skogen, men nu synas de likt andra flyttfoglar allt mer närma sig centralt belägna platser.

   Enastående är emellertid, att tvenne fat ha borrats på en tid af omkring en månad. Den senaste borrningen försiggick i förra veckan, om man får döma af den samling som existerade å en gammal välkänd och troligen i närheten af ”gris”- reqvirenten belägen plats.   Ofoget fortfar !  Hvar är åklagaren ?

Lördagen den 17 april

Två nya godtemplarloger

Ha bildats i Södra Å-lands distrikt af IOGT af DT hr Edlund i Lugnvik. Den ene bildades vid Åbord lörd. d. 3 dennes och består af 20 chartermedlemmar. Logen erhöll namnet ” Åbords vänskap”.

Den andra bildades den 4 ds i Vennersta Nordingrå och med 24 medlemmar och erhöll vid stiftelsen namnet ”Hafsörn”.

         Enl. V.A.

Lördagen den 1 maj.

Ångfartyget Ullångerskommissionär blir i år grosshandlaren J.W.Grundberg härstädes.

Onsdagen den 12 maj.

Beväringsinryckning

Samlingsplatser: För Ö-vikskontingenten…

För Anundsjökontingenten..

För Utvikskontingenten , omfattande beväringen från Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå socknar, vid Ullångers kyrka den 13 maj kl. 10 f.m.

Onsdagen den 19 maj.

Från Anundsjö ..Vår lilla fina och prydliga ångare ”Anundsjö”, nu något ombyggd, började i söndags trafikera Anundsjön.

Lördagen den 22 maj.

Sjöfarten hit  

Ångaren Örnsköldsvik anlände hit i onsdags från Härnösand, hvid hvars mekaniska verkstad den undergått en större reparation.— Ångarens trade blir i år densamma som förut med dagliga turer mellan Örnsköldsvik och Ullånger.

Till prisdomare vid Stockholmsutställningen

Har kallats uppsyningsmannen Ling i Ullånger.

Onsdagen den 2 juni.

Omkommen i främmande land. Styrmannen Henrik Robert Strömmer, född 1866 i Ullånger och senast anställd å Sundsvallsskeppet Harmonie, har, enligt skrifvelse till Kommerskollegium , natten mellan 4 oc 5 april i år, fallit ner i en av dockorna i Havre hamn, samt, ehuru uppdragen vid lif, därefter aflidit.

Lördagen den 5 juni.

Kommunalstämma i Ullånger. Valde i söndags till ledamöter i årets taxeringsnämnd: 

C. Bergström i Skidsta,

Jon. Wikner i Invik, 

E. Nordin i Salom,

N.Wiklund i Håll och

E.Ullberg i Törna.

Suppleanter blefvo J.A.Sundin, M. Nordlöf och 

E. Sandin.

Onsdagen den 23 juni.

Ett zigenareband, bestående af 6 män, 4 qvinnor och 10 barn hitkom i söndags med ”Nordstjernan” från Härnösand och har slagit läger på ”Svinvallen” utanför staden. Sopbacken lämpar sig också synnerligt väl för sällskapet, hvars medlemmar samt och synnerligt likna vandrande lumphögar. ”Den ena trasan höter och den andra slår till”, då dess bärare med farten hos oljade blixtar löpa fram genom staden.

  I förmågan att tigga visar bandet en talang och energi, som gränsar till det underbara. De nyfikna, som hedra ”Svinvallens” läger med besök, måste besitta Jobs tålamod och ovanlig motståndskraft, för att ej behöva gåderifrån med  länsad börs och orolig ande.

  Som skylt för tiggeriet användes af männen ”fusk i kopparslageri” och qvinnorna öfva chiromantisk konst d.v.s. handspådom.

Önskligt vore emellertid att patrasket droge hädan till ”en annan marknad”, ty tillfälliga kopparslagare och ambulerande spåkäringar ha intet godt uträttat här i verlden.

Lördagen den 26 juni.

Det s.k. langningssystemet bedrifves, så berättas det, från Ulfön, Köpmanholmen m.fl. stationer – i stor skala, af ett å en dagligen anlöpande kustbåt anstäldt underbefäl, hvars namn för denna gång förtiges. Men sker ej bättring – då, ja då.

Arbetaren är sin lön värd.

Detta tänkvärda ord synes föga eftelefvas af Meija Ångsågsaktiebolag, säger en meddelare till oss, och tillägger: Bolaget hade under föregående år uppköpt ett större parti sågtimmer vi Snipbölesjön. 

Vid slutad vårflottning befans det att en del af timret sjunkit. En af bolagets förmän anmodade derför tvenne arbetare att uppfiska det sjunkna timret och ilandföra det. Detta arbete utfördes också, men ersättningen för detsamma har hittills uteblifvit. Bolaget har icke ens vårdat sig om att svara på arbetarnes krafbref. Man synes hafva glömt, att arbetaren är sin lön värd.

Onsdagen den 30 juni.

Rikstelefonen inom länet.

Telegrafstyrelsen har erhållit Kgl.Maj.ts tillstånd att för 30000 kr. inköpa och ombygga Ö-viks telefonnät, att för 4300 kr. anlägga en ny vexelstation i Ullångermed förbindelseledning till Ö-vik……..

Onsdagen den 28 juli.

Han fann döden i böljorna.

I Ullångersfjerdens innersta del hittades förliden torsdag 69-årige ”gubben Sedin” liggande död i vattnet bredvid sin segelbåt, hvilken han troligen varit och sett om och då råkat falla i vattnet.  Han upptäcktes af en metande gosse, meddelas det.

Lördagen den 31 juli.

Våra flytande krogar och missionsmötena.

I de kungörelser, som ångaren Ullånger och en annan för sitt krögeri välkänd kustbåt hande i anledning af missionsmötet å Ulfön söndagen den 25 juli låtit till allmänhetens påseende uppspika, och hvarå de annonserade sina ”lustturer” till nämda missionsmöte, lästes med stora bokstäfver: ”God restauration finnes ombord”.

  När undertecknad såg dessa, särskilt i ögonen fallande ord, knöt sig högra handens fingrar om samma hands tumme, upplyfte högra pekfingret och lade det på högra sidan om snushornet, medan jag, dålig kännare som jag är i svenskan, funderade: Restauration, hva´ menas med det ?

  Aha – nu har jag det !  Det måtte vara någon sorts andlig smörjelse som skall pröfvas. Jaha, mycket rigtigt!

Nog voro de unga och många lustfararne vid framkomsten till Ulfön ”smorda” alltid, men det befanns vara en smörjelse, som föga harmonierade med missionsmötets anordnares önskan. De hade nemligen vid annonserandet af mötet särskildt undanbett sig besök af dylika ”påsmorda” bacchidyrkare.

  Det är en så vanlig företeelse att när något nykterhets- eller folkmöte är anordnadt, se dessa flytande (lönn) krogar genast företaga en lusttur, för att ditföra några dinglande orosstiftare eller mer eller mindre välkomna gäster, att det är ej att säga ett ord derom. Men att, när ett möte är anordnadt för ”andlig uppbyggelse” t.ex. dessa missionsmöten, anordna lustturer, hvarvid restaurationen ombord blir den dragande kraften och rusdrycksförbrukare – för att ej säga missbrukare – de lustfarande, som fallet var vid det senaste missionsmötet på Ulfön, det är lindrigast sagt otillständigt.

Å ”Ullånger” söps och dansades under yrande fröjd, och fiolens gnällande toner framträngde ända till mötesplatsen.

Är icke detta sätt att föra lustresande till missionsmötena en ren skymf och ett slag i ansiktet på alla dem, som verkligen älska en kristlig vandel och som önska ostörd andakt ? Jo !  Och derför bör hvar och en rättänkande menniska  betacka sig för slika de flytande krogarnes lustresor.

            Olle i Skruf

Onsdagen den 4 aug.

Den brännande torkan som en längre tid rått och som hotar att fortfara, är för ortens landtbrukare ett sannskyldigt plågoris. Ej nog med att den förminskat höskörden i hög grad och till och med redan förderfvat vårsädesfält och potatisland, den åstadkommer även här och hvar svår vattenbrist.

Onsdagen den 11 aug.

Industriella anläggningar vid Ångermanelfven äro på norra sidan 2 vattensågar och 8 ångsågar, 2 pappfabriker, 3 hyfvelverk. Dessa äro: Björkå vattensåg med pappfabrik, Offer ångsåg med pappfabrik, Lo vattensåg, Mariebergs ångsåg, Köja ångsåg med hyfvelverk, Fjerdviks ångsåg, Lugnviks ångsåg, Hallsta hyfvelverk, Dals ångsåg med hyfvelverk och Noraströms ångsåg.

På södra sidan äro 21 ångsågar, 3 mekaniska verkstäder, 1 hyfvel, 3 tegelbruk, 4 bryggerier, 1 pappfabrik, 1 mattfabrik, 1 masugn, Södersunds mekaniska verkstad, Hernösands mek. Verkstad, Hernösands ångsåg, Löfviks ångsåg, Ulfviks ångsåg, Rö ångsåg, Rö tegelbruk, Vålångers tegelbruk, Utansjö tullqvarn, Nordansjö tegelbruk, Ramviks ångsåg, Lidens ångsåg och hyfvelverk, Ramvik-Vestby ångsåg, Sprängsvikens ångsåg, Strömnäsångsåg,

Å bryggeri, Frånö ångsåg, Frånö pappfabrik, Skärsviks ångsåg, Björknäs ångsåg, Brunne ångsåg, Kramfors 2 ångsågar, Kramfors bryggeri, Sandvikens ångsåg, Dynäs ångsåg, Väja ångsåg, Bollsta ångsåg och masugn, Bollsta bryggeri, Rossö ångsåg, Nylands ångsåg, Hammars bryggeri, Hammars mek. verkstad.

På öar i elfven ligga: Sandö ångsåg och Sandö glasbruk, Åbords ångsåg och pappfabrik, Hemsö tegelbruk och Svanö ångsåg.

Detta gör tillsammans 34 sågverk, 3 pappfabriker, 4 hyfvelverk, 3 mekaniska verkstäder, 4 bryggerier, 5 tegelbruk, 1 mattfabrik och 1 masugn. De industriella anläggningar på elfvens båda sidor utgöra tillsammans 55, och det är vackert så, skrifver en meddelare till Ö-viks Nyh.

Lördagen den 28 aug.

Ullånger, hallå !  Den 20 ds öppnades rikstelefonen till Ullånger. Till Husum är äfven ledningen i det närmaste färdig.

Lördagen den 4 sept.

Ett sorglustigt ärekränkningsmål förekom i onsdags vid Nordingråtinget. 70- à 80- årige födorådstagaren Er. Ersson i Eden, Nora socken, hade instämt ogifta c:a 24- åriga Kristina Nyberg, Salom, Ullånger. Ärekränkningen skulle hafva bestått deruti att svaranden uppgifvit käranden vara fader till ett af svaranden i juni 1894 framfödt barn. Käranden lät afhöra 4 vittnen, som i sak ingenting hade att upplysa.

Målet åstadkom munterhet i tingssalen genom kärandens ”lurfviga” tillstånd och frispråkighet. Följden blef att åklagaren yrkade ansvar på käranden för fylleri inför rätta.

Utslag faller vid tingets slut.

Ullångers nya folkskolehus med boställslägenhet för läraren afsynades i söndags. Det prydliga huset är beläget vid Sundsbron i socknens centrum.

Medlemsantalet i Södra Ångermanlands Godtemplaredistriktutgöres f.n. af 1187, hvilket är 115 mindre än vad rapporterna visar den 1 sistlidne maj Bland loger som drabbats af de största förlusterna märkes Bergfast å Dal, Stjernan å Marieberg, Åbords vänskap samt logen Salsåker i Salsåker…..

2000 st. hollandsbjelkar af fullständigt prima kvalité har Fjerdviks bolag i år låtit afverka för utskeppning, skrifver en meddelare till Sollefteå-Bl. Dimensionerna voro 18 à 20 tums topp på 26 à 28 fots längd. Sålunda åtgingo skogens väldigaste jettar.

Lördagen den 2 okt.

Skogssköfling pågår årligen genom den förderfliga pitpropsutskeppningen från vår ort. Endast från Killingsnäsviken ha i sommar utlastats 5 skutor 0ch 3 lastångare fyllda med pitprops. Största delen af virket tillhörde hr J. Viborg, Ullånger, och återstoden skeppsklareraren  Pohlman, Örnsköldsvik.

Onsdagen den 6 okt.

Mantalsskrifningarne inom Norra Ångermanlands fögderi för nästa år förrättas å följande tider och ställen: ..

Den 23 i Ullångers socken å Skidsta gästgifvaregård. …

Lördagen den 16 okt.

Kompaniområdenas indelning. … Enligt

förslaget skulle Anundsjö kompaniområde indelas i två afdelningsområden, det ena, och det andra med samlingsplats vid Ullångers kyrka bestående af Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå.

Lördagen den 23 okt.

Priskurant å marke – gångspersedlarför Norra Ångermanland åsattes följande pris:                    1897          1896

En hl.råg         8:27           7:75

En hl.korn       7:22            6:75

En hl.ärter       8:27            7:75

En hl.hafre       4:50           4:50

Ett kg.smör      1:40            1:18

Ett kg,torrt kött 0:65           0:70

Ett kg.talg         0:40          0:40

Ett kg.humle     0:94          0:94

En oxe            45:-             48:-

Ett får                 5:50          6:-

Ett höns             0:50         0:50

20 st. ägg           0:80         0:80

En hl. Lax     101:97          81:20

Ett kg. dito          1:25        1:-

Ett kg. ål              0:94        0:94

En hl.strömm.   12:26        5:73

Ett kg. dito          0:15        0:07

En hl.salt sik      28:72        28:66

Ett kg. dito           0:35        0:35

100 st.nejonögon 1:25       1:25

En deciton hö      3:50        3:50

En kärve halm     0:30        0:30

Ett kg.sälspäck    0:40         0:40

En hl. tjära          8:70        8:70

En tolft halv-

bottenbräder        4:50        4:-

En dito plankor   13:-         12:-

En sågstock          1:40      1:40

Ett lass tallved      1:60       1:60

Ett drängdagsv.   1:50        1:50

Ett öksdagsverke 3:-          3:-

Lördagen den 20 nov.

   Köpebref från 1673.

   (Insändt till denna tidning)

Hawer jagh Hustro Dårdij Pädersdotter ifrån Ståckhålm Uppå min mans Isrell Hanssons meenlöss Vägnar slutit ett vist kiöp med Olof Pärsson Utwijk och Ullångers sokn sålunda

Att för b:nte Olof Pärsson skall betala 41 D:r  8 öre Silfwermynt för dee 3 1/4 Sädz land Jord i In vijk, såsom är min mans rätta arfv förs efter sin Sahl.fader och för gården där samma städez  17 D:r  24 öre k:r mynt. Väll ståndez att knecht lönnen är ju fördt i Uthi samma kiöp och alldenstund för b:te Olof Pärsson låfwar samma för screfvne, pänningar medh Dät första betalar, så tillstår Jagh hånnom  på min mans Vägnar, att tagha laghfånget bref på b:te Huus och Jord såsom lagh säger och till yttermera visso kallar Jagh till vijtnes efter skrefne Danne män som Detta kiöp på Hördt hafwer

Af Hernösand och Johan Lyth gård. Den 1 oktober 1673.

Hustru Dordij Päders Dotter

       Ifrån Ståckhålm

Med mans bomärke

Vitnar Johan Nilsson i Salom – bomärke, Johan Andersson lutt bom. Olof Erickson i Uth Vijk bom. Eliass Siulsson i In Vijk bom.

Insenuerat. Upbudin och protocollerat första gången på häradztinget i Wibyggeråå dhen 27 oktobris Anno 1673 attest:z

          J.A.Hambraeus

Inteckn. betalt p.pris 1673

Andra gången Upbuin och protocollerat : Item Upbördh för schrfne Jord 8 5/8 Mar Ker som Johan Hansson Inlöst hafver tagit pänningar förr som Johan Nilsson i Salom Wittnade  Datum Wibyggerå och Ullångers ting dhen 27 februari 1874.

           J.A.Hambraeus

Inteckn. betalt p.pris 1674

Opbudin och protocollerat tridie gången på Wibyggerå och Ullångers Socknars Häradztinget den  28 aug. 1674

              J.A.Hambraeus

p.pris 1674 Inteckn. betalt attest.Aflagt D.B. på Wibyggerå Häradztinget D. 1 Sept. 1674.

8 5/8 Mark Jordh

                Johan Hansson

                    I Inwijk

Lördagen den 27 nov.

Skogsaffärer.  Trävaruhandlaren J. Viberg, Ullånger, har af sågverksegarne J. Bonnedahl, Täfra E. Tjernström, Ö-vik och J. Westman Hampnäset tillhandlat sig ett större skogsskifte å deras hemman på Ällön. … Köpesumman lär vara mellan 5000 och 6000 kr., säger vår meddelare.

Torsdagen den 30 dec.

”Fatdelningen” i Ullångerhar till denna jul tilltagit i fasaväckande grad, skrifver en meddelare till Nyheterna.

Ej mindre än fyra fat brännvin borrades mellan den 14 och 22 december. En av de stinkande ”julgrisarna” hade öfverskridit gränsen til E. by  i Vibyggerå.

Brännvinsrekvirenterna äro nu många; flera nya, deribland tvenne svågrar, förmodligen kompanjoner, ha till julen uppstått. Dessa senare, mindre vana och säkra vid handteringen ha med sina ”julgrisar” hållit till i skogen då däremot de gamla syndabockarna slogo sig ned på ångbåtsbryggor och dylika öppna platser som voro lätt tillgängliga för  raglande ”kaggbärare”. 

Huru länge skall detta lysande vedervärdiga elände få fortfara.

Där slutar min genomgång av de gamla tidningarna. Jag har hållit mig till de notiser som berör Ullånger med några få undantag.

Några upplysningar om tidningen kan vara intressanta:

Under 1897 har den kommit ut två gånger i veckan. Prenumerationspriset var för ”Helt år kr. 3:60, tre quartal kr. 2:80, halft år 2 kr. ett quartal 1 kr. och en månad 50 öre, postarvode eller, för staden, hembärningsavgift inräknadt. Lösnummer 5 öre”. Annonspriser för 1897: ”10 öre per petitrad. Vid större annonsering rabatt enl. öfverenskommelse. Lägsta annonspris 40 öre. Födelse- Förlofnings- och Vigselannonser 1 kr. Dödsannons kr. 1:50, d:o med vers 2 kr.”

Från och med 1898 kom tidningen ut tre gånger per vecka medoförändrade prenumerationspriser Ägare och ansvarig utgivare Erik Böhmer, som den 30 december 1897 avslutar sitt pren. erbjudande med att rekommendera Ö-viks Nyheter som ”den innehållsrikaste, mest lättlästa, piggaste, verkligt folkvänliga och snabbaste nyhetstidningenför Norra Ångermanland

Ur Ö.A. 29/7 1931. Till entreprenörer för grundläggningen med anledning av tillbyggnad av skolhuset i Utvik, Ullånger, ha antagits hrr A.Renlund, Äskja och Frans Lundgren, Kålsta, samt som entreprenörer för en granitsockel till samma skola J.Westin och Frans Lundgren, Kålsta.

När jag var småpojke, för många, många år sen, hörde jag berättas om en del oförklarliga saker. Jag minns en skröna som jag hörde på ett julkalas, en kaffe-bjudning för grannarna någon gång mellan Jul och trettondag. Medan elden sprakade i kakelugnen och vattenlingonen och den vispade grädden sattes fram på bordet i kammaren började någon påminna pappa om den där gången hans syster Frida och hennes kamrat Alma var på hemväg genom Dalsskogen. Ja, det var faktiskt lite underligt det där, tyckte pappa och började återge vad han för mer än 25 år sen hört av sin yngre syster.

Det här måste ha varit någon gång omkring 1915 när faster Frida var strax över 20 år och hennes kamrat ungefär lika gammal. Flickorna hade varit till Järnsta i Nordingrå, det var strax före Jul men ingen snö än och ganska sent på kvällen. Vägen hem till Sörbygden i Ullånger gick genom skogen mellan byarna Dal och Fucke, ett par kilometers vandring på en knappt körbar stig. Det var inte första gången de unga damerna var ute i mörkret till skogs, men den här kvällen var det lite kusligare än vanligt. Man skulle på halva vägen passera Bingkullen, en plats alldeles intill vägen, där en man hängt sig för många år sen. Där kunde det spöka ibland hade det sagts. Vädret var fint, det var tyst och stilla men kolsvart, och flickorna gav sej iväg.

Ingenting särskilt hände, man passerade Bingkullen och hade någon kilometer kvar och pratet gick som vanligt mellan två kamrater. Rätt som det var hördes det svaga röster inne i skogen och strax därefter koskällor. Det här var som sagt strax före jul och några kor fanns absolut inte på skogen. Skällorna kom närmare och rösterna hördes tydligare men man kunde inte uppfatta vad som sades. Det hördes hur kreaturen trampade inne i skogen alldeles intill vägen innan ljudet och pratet efter några minuter försvann upp i sluttningen mot Vedaberget i öster. Flickorna stannade inte och ingen sa nånting, men Alma gick upp jämsides och tog sin kamrat under armen. 

Tysta gick dom sedan vidare och efter en stund kom dom ut ur skogen och upp på byvägen genom Fucke by. Fortfarande tysta fortsatte dom vidare hemåt och när dom hade några hundra meter kvar frågade Alma om Frida hade hört nånting. 

Jo, visst hade hon hört både kor och folk alldeles intill vägen men det var ingen-ting att tala om hemma. Pojkarna skulle bara skratta ut dom så det var lika bra att hålla tyst. ”Tror du det var vittra”undrade Alma, men faster Frida visste inte vad hon skulle säga. Vittra hade hon väl hört talas om men aldrig trott på dem och det var väl inte troligt att det var det nu heller. Man vad det var dom hade hört kunde ingen av dem förklara. Frida var en synnerligen stabil kvinna som verkligen inte var särskilt fantasifull, snarare lite stram och bestämd, och hennes kamrat Alma lika lugn och sansad även hon. Troligen kunde flickorna ändå inte hålla tyst med sin upplevelse eftersom pappa fått höra den Ingen av deltagarna i julbjudningen hade någon lösning på historien och jag fick en känsla av att flera nog trodde att det varit vittra i alla fall.

Så kom pappa ihåg en annan sak som han varit med om i sin tidiga ungdom. Hans farmor Märta Greta bodde i en liten stuga alldeles vid kanten av skogen i Klappsta några kilometer från pappas hem i Bräcke. En sen höstkväll hade han varit på besök hos henne och gick hemåt genom skogen då han plötsligt fick se ett svagt rödaktigt sken mellan de stora granarna. Han gick vidare några meter och skenet försvann men efter ett stycke till lyste det svagt igen. Det var ganska kusligt men pappa beslöt sej för att kliva iväg mellan träden för att se vad det var. Efter kanske 50 meter blev skenet tydligare och så kom förklaringen.

Bakom en stor grov gran glödde det i en myrstack som någon tänt på tidigare på dagen. Den grova och täta granskogen skymde glöden som bara syntes ibland i någon öppning mellan träden. Det var en gammal man som hette Månke Persson som brukade hämta myrstackar för att slänga på ishala vägar på förjulsvintern och den här gången hade han också tänt på resterna av stacken invid storgranen. En enkel förklaring till någonting som annars skulle ha kunnat bli en oförklarlig upplevelse.

Det kändes på något sätt bra att den ena av pappas berättelser hade en naturlig förklaring men det gick ändå några rysningar utefter ryggen på mig på kvällen när jag kröp till sängs i kökssoffan. Tankarna hade svårt att lämna faster Fridas och tant Almas möte med det oförklarliga på Dalsskogen den där höstkvällen för många år sedan.

När Ullångers hembygdsföreninghöll årsmöte för ett antal år sedan visades en videofilm från Styrnäs fäbodar där man fick se olika sysslor bedrivas på det sätt som skedde i gamla tider. Mjölka (för hand förstås), separera mjölken, kärna smör, tillverka blanna (mese på rikssvenska), göra gammost, getost, stöpa (göra i ordning deg) med åtföljande tunnbrödsbak och många andra arbeten. Jag satt vid samma bord som Allan från Djupdalen och han kom på en sak. ”Vi ska åka upp till Styrnäs fäbodar och hälsa på Gun Marie nån vacker dag i sommar”. Han kände henne naturligtvis, hon som både arbetade och berättade på filmen. Det låter som om Allan skulle vara i 20 – årsåldern och då är jag några år yngre, men lägg till 50 år – sen börjar åldern stämma. Trots vår överårighet tummade vi på att göra utflykten.

Som alla vet har vi inte haft så många vackra dagar på åtskilliga somrar, men vi åkte i alla fall en dag när det regnade bara lite, åtminstone när vi gav oss iväg. När vi kommit halvvägs mötte vi hällregnet men vi lät det regna. Grusvägen var som en grusväg blir efter flera veckors blöta, och jag hörde min gamla SAAB muttra över sin oförståndige ägare. Vi kom fram till det gamla fäbodstället och fick kaffe och en mycket god tunnbrödssmörgås med messmör och getost. På grund av regnet serverat inne i stugan invid brasan i öppenspisen. 

Jag satt för en gångs skull ganska tyst och lyssnade på de två, som hade mycket gemensamt att tala om. ”Minns Du hon som åkte med en så väldig fart på träsparkarn att grannarna undrade vad som hade hänt. Jo, gubben hennes hade glömt matsäcken då han gick till skogen på morron och hon åkte upp till honom med maten. Hur långt det var – ja styvt en halvmil enkel resa. Det var omtanke det!”  Bara ett litet prov på vad som kunde hända på Styrnäs – och Ullångersfjället i forna dar. 

Vi såg genom fönstret hur korna kom vandrande mot lagårn och det var dags att bryta upp. Paraplyerna låg kvar i bilen då vi gick ut i det stilla sommarregnet och tittade runt på fäbodvallen. Min gamla kamera är inte heller så förtjust i väta, men jag tog ändå några bilder. Korna bölade lite grann, hönsen kacklade och getterna ”mäckre”. Så hette det i min barndom, fåren bräkte och ”gettren mäckre”, ett bra dialektord som ganska bra härmar ljudet hos en get. Stintan Gun Marie gick för att ta hand om korna och getterna, och vi satte oss i bilen och åkte hemåt i regnet som började tillta igen. Vi hade inte haft tur med vädret men vi hade ändå haft en mycket trevlig resa. Nästa dag var det strålande sol från morron till kväll.           

                                            Kokhus vid Styrnäsbodarna

Det skulle bli idrottsbasar i Ullånger. På den nybyggda Godtemplarelokalen. Jag betvivlar starkt att alla besökare var godtemplare, snarare tvärtom skulle jag tro. Nåväl, Salsåker-Ullångers IF, som hade bildats 1916, var inne i en positiv trend som det skulle heta idag. Den unga föreningens skidåkare hade de två senaste åren, 1919 och 1920, gjort mer eller mindre rent hus i distriktstävlingarna. Det hade blivit DM i lag på 20, 30 och 60 km, förutom flera individuella guld på samma sträckor. Carl Svanholm, Carl Johan Westin, Emil Hedlund, Oskar Olsson och Edvin Westin är bara några av de framgångsrika SUIF-arna. Samt förstås Elis Sandin som tre år senare, år 1924 representerade Sverige vi Olympiska spelen i Chamonix.

Ända från starten hade föreningen också deltagit i fri idrott, och den främste här var Kalle Bergström från Kallsta i Ullånger, en ovanlig löparbegåvning. I terräng var han helt oslagbar, men även som banlöpare mycket duktig med 800 och 1500 meter som specialdistanser. Vid DM i Sundsvall år 1918 vann han samtliga distanser, från 800 till 10000 meter. Tyvärr gick han bort år 1920, endast 25 år gammal. Under den här tidsepoken delades det ut fina minnespriser i form av pokaler och plaketter, ofta i silver, och både föreningen och de unga idrottarna fick efterhand fina prissamlingar. Löparen Kalle Bergströms prissamling skänktes i mitten av 1930-talet av hans mor Karin till Ullångers församling, där den förvaras i församlingshemmet.

I den här vågen av nymodighet och framgångar var hela bygden inblandad. Disponent Bertil Kjellström vid Salsåkers Sågverk var föreningens ordförande och en mycket drivande person. Redan på den här tiden handplockades unga skidlöparlöften till anställningar som skogsfaktorer o dyl. med god tillgång till ledighet för skidträning under vintersäsongen. Dessutom fick de yngre åkarna som visade resultat ofta hjälp med att skaffa bra skidor och övrig utrustning. Ordet sponsring fanns knappast i svenskan då för tiden, men det var det som förekom i Ullånger i början av 1920-talet.

För trivselns och inte minst för klubbkassans skull anordnades diverse upptåg. Basarer med servering, lotteriförsäljning och naturligtvis dans var mycket välbesökta. Just till en sådan basar hade gänget på bilden samlats ihop till en spexorkester, som kallades Tras- och Patraskkapellet. Jag kände personligen till flera av medlemmarna i det här gänget, men jag kan inte påstå att jag i första hand skulle kalla dem spelmän. Snarare lustigkurrar och spelevinkar. 

På bilden ser man hur grabbarna spökat ut sig rejält för att sedan samlas till fotografering i ateljé, som synes av dekoren i fonden. Ganska säkert hette fotografen Carl Sandin, som hade sin ateljé i Skidsta i Ullånger. Han var jämnårig och kamrat till de flesta i patrasket och han var samma andas barn, enkelt uttryckt.

Stående från vänster Carl Johan Westin med stämgaffeln, Arvid Svanholm, Erik Westin, Karl Einar Bergström och Linus Westman. Sittande fr.v. John Lundgren, Alfons Westin med dragspel av papp, Jonte Westin och Esbjörn Westin.

Invid kustlandsvägen vid Humpsjöns strand, någon kilometer söder om Ullångers kyrka, låg en gång ett par jättestora flyttblock, som av ortens befolkning kallades ”Storstenarna”. Det var väldiga stenar, många kubikmeter stora och flera meter höga. Storstenarna skulle enligt en gammal sägen ha kastats av jätten, som bor i Dalsberget, eftersom han blev störd i sin sömn av klockorna i Ullångers kyrka någon halvmil norrut från berget. Han nådde emellertid inte riktigt fram till kyrkan utan stenblocken hamnade vid Humpsjöns norra strand. En Ullångersbo utan riktig känsla för mystik och sagor vill förstås påstå, att stenarna är s.k. flyttblock, väldiga stenbumlingar, som inlandsisen en gång släppte efter sig.    Idag finns ingen av stenarna kvar, den första och största krossades till makadam under arbetslöshetstiden på 1930-talet i ett AK-arbete. ”De största skola bli de minsta”(eller tvärtom kanske), ungefär så står det i Bibeln, och just så blev det med storstenen, av jättens största block blev det bara grus.

AK eller Arbetsmarknadskommisionen, var en föregångare till dagens institutioner, som skall ordna sysselsättning när reguljära arbetstillfällen inte räcker till. Betalningen för att först spränga sönder och sedan med slägga och knoster, en speciell något mindre slägga, för hand krossa stenen till småsten var fem kronor för varje krossad kubikmeter. Dagsförtjänsten för en arbetare blev ungefär fem kronor.  Trots att man då fick betydligt mer för sina kronor kan vem som helst förstå, att förtjänsten var minst sagt dålig.

Verner Mellberg från Äskja i Ullånger, som var med i krossningen på vintern 1932, berättar bl.a. att stenen var mycket besvärlig att bearbeta. Den var inte klyvbar som vanlig sten utan måste först sprängas sönder i mindre bitar och därefter krossas med en s.k. stensätt, en annan speciell fyrkantig slägga. Sedan fick man slå på denna med ett knoster, en stor tung slägga. På detta sätt krossades stenen till småbitar, det som kallades makadam och sedan användes i de vägbyggen, som AK ordnade under somrarna. Arbetslaget bestod av ett tiotal mannar, varav ett par var stensprängare. Det mycket tunga och därför krävande jobbet i vinterkylan var en usel och dåligt betald sysselsättning, sade Verner Mellberg. När våren kom var storstenen i alla fall en jättestor hög av makadam. Den mindre stenen lämnades kvar tills också den för några tiotal år sedan utplånades av ett annat större vägbygge, när kustlandsvägen Riks-13 byggdes om till E-fyran, som vi säger idag.

I en nyanlagd vägbank i sluttningen ner mot Humpsjön döljs nu den plats, där de väldiga stenarna en gång låg. Alldeles i närheten fanns förresten en liten dansbana under några år på 1930-talet, tills den måste flyttas till södra änden av sjön för att den störde dåvarande kyrkoherden Viktor Järnefors och resten av kyrkorådet.    Nu dånar trafiken fram på E-fyran förbi Humpsjön och tiden, den obarmhärtiga tiden ger landskapet ett helt nytt utseende. Jag undrar hur länge det dröjer till Dalsbergsjätten någon stormig höstnatt kastar ut ett par nya storstenar mot kyrkan och Ullångersbygden.

Varje sommar åker vi till Finland och kör bil från Vasa kustvägen norrut. Vid Oravais, ca 50 km. norr om Vasa, ser jag då skylten ”Till slagfältet”.  I höstas bestämde jag mig för att stanna och se hur det såg ut. En smal väg till höger genom ett litet skogsbälte, sedan kom vi ut på ett vidsträckt fält med några lador här och där och en liten bebyggelse vid skogskanten på andra sidan fältet. Som det ser ut överallt i Österbottens kustbygder.

   Den smala vägen svängde upp mot en skogsklädd stenig höjd vid östra skogskanten, en liten parkeringsplats vid foten av backen och därifrån en stig snett uppför bergskanten upp på toppen. Stenknallen på höjdsträckningen var kanske 

30 – 40 met. hög, lite glest skogsbevuxen med utsikt över det vidsträckta fältet. Uppe på toppen står ett minnesmonument i granit samt en orienteringstavla med en karta och text på finska, svenska, engelska och tyska. Allt berättar om slaget vid Oravais den 14 september 1808.

Innan jag reste hemifrån läste jag rätt ordentligt en detaljerad beskrivning om det svank/finsk/ryska kriget 1808 – 09.  Det krig som många av oss, åtminstone vi äldre, blivit bekanta med genom att läsa Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”. Vi minns dikterna om Sven Duva, Döbeln vid Jutas, Wilhelm von Schwerin, generalen Sandels, Lotta Svärd och många fler. Och alla minns vi den ryske översten Kulneff, som enligt Runeberg älskade och slog ihjäl med samma varma själ.  Många av de nämnda gestalterna deltog i striderna just i området kringOravais i Österbotten.

   Kriget mellan Ryssland och Sverige, varav Finland var en del, hade börjat i februari 1808. Rysslands kejsare Alexander I och Sveriges konung Gustaf IV Adolf var svågrar, gifta med var sin grevinna av Baden i Tyskland. Detta hindrade dock inte att det blev krig mellan länderna, och nutida historiker lägger största skulden på Gustaf IV Adolf. Han var en oresonlig fiende till Frankrikes kejsare Napoleon I, som just blivit bundsförvant med den ryske kejsaren. Den just för tillfället mycket mäktige Napoleon gav mer eller mindre order till Alexander att anfalla Sverige i Finland.

Som ersättning skulle ryssarna få behålla Finland                

Överste J. P. Kulneff

Finland när svenskarna hade besegrats. Det blev ju också resultatet ett år senare, när Sverige tvingades att kapitulera.

   Sommaren 1808 drog ryssarna norrut genom Finland medan de svensk/finska trupperna retirerade. I mitten av september hade man kommit några mil norr om Vasa till trakterna kring Vörå och Oravais, där den svenska hären just hade fått förstärkningar från Sverige. Befälhavare var generalen C. J. Adlercreutz, som grupperade sina 5000 man på de låga skogshöjderna intill Bottenhavskusten vid Oravais. De ryska trupperna under befäl av den endast 32 år gamle generalen N. W. Kamenskij, uppgick till ca 6000 man. Ryssarna hade bestämt sig för att anfalla kl. 10 på förmiddagen den 14 september, men redan vid femtiden på morgonen började arriärgardet under befäl av Kulneff striderna mot de svenska förtrupperna.

   Dessa kämpade förtvivlat i fem timmar men tvingades efterhand retirera ut på det öppna fältet. Den finsk/svenska huvudstyrkan, 4:3 brigaden, som stått kvar i skogen på östra sidan av fältet, marscherade nu fram på en mer än två km. bred front, och striderna fortsatte. Några timmar senare, omkring kl. 1 på dagen, inträffade någonting mycket besynnerligt. Den svenska reservstyrkan, huvudsakligen bestående av Västerbottens regemente, gick in i striden utan att någon gett order om detta. Ingen har i efterhand kunnat få reda på varför det här skedde. 

Nu drevs ryssarna tillbaka in i skogen på den västra sidan av fältet, de finsk/svenska styrkorna stormade över ån och broarna och förföljde fienden. Senare tiders krigshis-toriker anser, att Adlercreutz borde ha stannat i skogsbältet och samlat trupperna till en ny front, men han ville krossa de flyende ryssarna fullständigt.  

   Det här lyckades inte, utan ryssarna fick vid femtiden på eftermiddagen, efter tolv timmars oavbrutna strider, förstärkning av två bataljoner, som legat i reserv i Vörå, ett 20-tal km. söderut. Därifrån hade bataljonerna snabbmarscherat, sedan kurirer hade meddelat, att ryssarna höll på att förlora drabbningen vid Oravais. Nu vände krigslyckan totalt, och under ohyggligt blodiga närstrider tvingades de finsk/svenska trupperna mer eller mindre i panik tillbaka överslagfältet mothöjden i öster och därefter vidare norrut. 

   När mörkret äntligen fallit låg mer än tvåtusen döda soldater kvar på slagfältet. Svenskarna uppgav ca 1200 dödade och ryssarna omkring 1100, förutom alla sårade på båda sidor. Många av dessa dog under de närmaste dagarna, då några förnödenheter inte fanns och inte heller någon sjukvård att tala om. Slaget vid Oravais var det häftigaste och blodigaste under hela kriget, och den finsk/svenska armén hämtade sig aldrig, utan tvingades till ett vapenstillestånd redan den 29 september.

När jag stod uppe på stenhällen invid monumentet och tittade ut över slagfältet, tänkte jag på de mer än 2000 unga män, finnar, svenskar och ryssar, som slutade sina liv på ett sådant ohyggligt sätt den där septemberdagen för snart tvåhundra år sen. Sverige har sedan skonats från detta fulländade vanvett som kallas krig, medan Finland som fri nation gått genom skärselden ytterligare tre gånger. 

För många år sen blev jag bekant med Edward på ett lite annorlunda sätt. Jag var på jobbet när en man kom in och frågade mig om det var jag som kunde tala engelska. Det var inte så märkvärdigt med den saken för min del och det sa jag också. Ja, egentligen ville han bara veta vad jag kallade en älg på engelska. Jag svarade ”moose” och då undrade han vad ”elk” betydde. Jag sa att jag trodde att elk var detsamma som hjort på svenska och då lät det ungefär så här: ”Visst fanken är det så – jag har talat med nån sorts lärare som påstod att elk var detsamma som älg, och moose hade han inte hört talas om! Jag har ju bott i Canada i många år så jag vet att det är som du sa!”Jag hade haft turen att känna till skillnaden mellan älg och hjort och därmed var jag godkänd. För gott.

Edward var en generationäldre än mig men vi blev efterhand rätt bra bekanta med varann. Han hade lovat mig en rökt sik när fiskelyckan varit god och en sen sommarkväll satt vi vid hans provisoriska fiskrök i sluttningen ner mot ån och väntade på att fångsten skulle bli klar. Den kvällen berättade han om sin tid i Canada på 1920-talet och det var som att lyssna på Jack London själv. De väldiga skogarna, älvarna fulla med lax och öring, livet bland kamraterna och en frihet som han ansåg aldrig hade funnits i Sverige. Det mesta var nog sant, men jag misstänker att en del av äventyren inte alltid var självupplevda. Jag märkte att han fortfarande levde i minnen från en tid som aldrig någonsin skulle återkomma.

Större delen av tiden”over there” hade han bott i en liten stad som hette Prince George. Den ligger i British Columbia ett tiotal mil från Stillahavskusten väster om Klippiga Bergen. Som många andra skandinaver hade han arbetat som timmerhuggare och på sågverk, men han hade också varit järnvägsrallare och några vintrar försörjt sig som pälsjägare. Då hade han tillsammans med en kamrat bott i en övergiven logcabin, en stuga för skogsarbetare, långt uppe i skogarna mot Klippiga Bergen. Där gjordes en trapline, en lång stig där fällorna sattes ut, och efter något dygn gick man på snöskor ut och vittjade ”linan” och bar hem fångsten.

Det fanns mink, mård, blåräv och vanlig räv och dessutom jagades hare och squirrels, den amerikanska ekorren. Efter en vinters slit motsvarade skinnens värde ungefär en normal inkomst från skogsarbete. Åren gickoch i slutet av 1920-talet kom depressionen till USA och Canada. Som så många andra åkte Edward hem till Sverige. Han gjorde efter en tid en ny resa till Canada, till Bi-Si som han sa, hans förkortning av British Columbia. Han stannade några år, men han återvände till Sverige och olika omständigheter i det svåra trettiotalet gjorde att han blev kvar här hemma. 

På gamla dar, jag tror han var runt 70 år, bestämde sig Edward för att åka över till Canada igen. Han hade ett ärende till Vancouver Island och så ville han en gång till i livet se hur det såg ut i hans ungdoms Prince George. Sagt och gjort, han gav sig av västerut över Atlanten ännu en gång. När han hade återvänt från sin långa resa kom han på besök till oss och jag såg genast att någonting inte var som det skulle. I normala fall skulle han aldrig ha tillstått att någonting inte var bra i Amerika och Canada. Nu hade han inte känt igen sig riktigt, och jag märkte att han var rejält besviken. Efter en stund började han berätta om resan och jag försöker återge detta så gott jag kan.

”Jag kom med flyg till Edmontonoch for vidare till Vancouver vid Stillahavskusten och därefter upp till Prince George.  Jag kom fram på kvällssidan och tog in på ett hotell och fick mej ett mål mat. Sen gick jag till sängs för jag var trött av resan. På morron lånade jag en telefonkatalog och sökte efter nån av mina kamrater från förr. I början hittade jag ingenting men till slut fann jag ett namn som stämde. Jag ringde upp och det var rätt – han gav mej en adress och vi bestämde en tid och jag tog en taxi dit. Det var fint väder som det ofta är på höstkanten, och vi körde genom stan men jag kände nästan inte igen någonting från förr. Det var bara bensinstationer och supermarkets och i utkanten av stan låg villaområden med små likadana radhus – överallt.  Vi kom fram till den adress jag fått och där möttes jag av en gammal gubbe. Vi kände inte igen varann förrän vi började prata och sen satte vi oss i taxin och åkte till ett matställe. 

Jag ville bjuda på lunch men han ville bara ha en kopp kaffe. Han bodde hos ett av sina barn och dom skulle äta middag tillsammans. Har du hört på fan, han kunde inte ta en matbit för att han skulle äta flera timmar senare! Ja, vi drack kaffet ochpratade omgamla tider, men han mindes nästan ingentingeller också brydde han sej inte. Jag betalade kaffet och beställde entaxi och skjutsade hem honom till radhuset och vi sågs aldrig mer. 

Chaufförn fick köra runtlite i stan och jag försökte prata med honom om hur stan förändrats men han var alldeles för ung för att veta nånting. Jag berättade för honom hur det var när indianerna kom ridande utefter huvudgatan på väg till ´foodstoren´ och saloonen och när jobbarna på våren kom ner från skogarna för att göra av med de pengar dom tjänat ihop under vintern. Jag vet inte om han trodde mej. Dom hade byggt om hela stan – nya glasfasader och parkeringsplatser och genomfartsvägar.  De höga bergen runtomkring hade dom inte kommit åt men allt annat var förstört. Det kändes för jävligt – jag ville bara grina åt alltihop. Vi åkte tysta en stund innan jag bad honom köra tillbaks till hotellet. På vägen dit bestämde jag mej för att åka hem nästa dag och det gjorde jag. Och det var lika bra det”.

Edwards sista resa till Prince George blev alltså en stor besvikelse för honom. Tiden hade förändrat allt – inte minst honom själv – och jag tror att han innerst inne ångrade att han for till Canada den här gången. Efter så lång tid, närmare 50 år, hade han troligen mått bättre om han fått behålla sina minnen ograverade. Som ett minne av Edwards Canadaresa fick jag och mina arbetskamrater var sin dollarsedel av honom. 

Några år senare fick jag höra att Edward blivit sjuk och låg på Örnsköldsviks lasarett. En ganska sen vinterkväll med snöflingor i luften åkte jag in för att hälsa på honom, sen min fru sagt att jag skulle ge mig iväg. ”Du får ingen ro annars” sa hon. Jag stannade till vid Pressbyrån och köpte en amerikansk tidning som hette Outdoor Life som jag visste att han gillade. När jag kom in på den enskilda sal han låg på, såg jag genast att han knappast skulle läsa tidningen. Han var tydligt märkt av det som väntade honom och vi pratade bara några minuter tills sköterskan kom in och markerade att jag skulle ge mig av. Då vi skildes sa han att det var bra att jag hade kommit för vi skulle aldrig träffas mer. 

Ett par veckor senare åkte jag och min familj på semester och blev borta i 14 dagar. När vi kom hem fick jag veta att Edward hade slutat sina dagar och jag använder hans egna ord, ”det var lika bra det”. Krafterna var slut hos den gamle jägaren och då finns det bara en väg att gå. Ibland passerar jag hans gravsten på Ullångers kyrkogård och där syns i vänstra kanten på den ljusgrå graniten ett par hjortar med höga bergstoppar i bakgrunden. Jag tror att Edward skulle ha tyckt om den bilden. Och dollarsedeln som jag fick som ett minne för mer än 20 år sen har jag ännu kvar. 

För länge sen – alltför länge sen egentligen – för att jag ska kunna minnas ordentligt, åkte jag buss till Härnösand. I ett speciellt ärende som jag ber att få återkomma till. Det var på den tiden busstationen låg på Kronholmen och den var inte den vackraste byggnaden, milt uttryckt. Väntsalen, där jag satt några timmar på eftermiddan  och väntade på bussen hem, var ointressant som en veckogammal dagstidning. Det var på senvintern med kallblåst på Nybron (kallades den inte för Vindbron på den tiden?) och blåis i rännstenarna. Till och med stadsborna såg vilsna och frusna ut, tyckte jag, den inreste ynglingen från landet. Rätt åt dem förresten – dom kunde gärna frysa dom också.

Det var min första resa på egen hand till Härnösand. Jag hade en gång tidigare fått åka med pappa till stan i något ärende och den gången hade jag fått köpa min första egna bok hos Åströms Bokhandel på Köpmangatan. Den boken har jag kvar än i dag – ”Striden mot rövarhövdingen” av Torgny Gredsted.

Men tillbaka till min resa och mitt ärende. Jag hade några år tidigare fått ett litet dragspel som jag lyckats lära mig spela lite grann på. Ett durspel – den sorten som liknar ett munspel i tekniken – olika ton, när man blåser eller suger. Lite klent förklarat, men alla har väl nån gång blåst i ett munspel. Nu hade jag på något sätt fått reda på att det fanns ett begagnat dragspel till salu på Pantbanken i Härnösand.

Mina föräldrar hade inga pengar över för att satsa på inköp av ett dragspel till mej. Jag fick därför själv  skrapa ihop erforderligt kapital, 125 kronor. Snälla läsare, skratta inte, det låg många timmars arbete bakom den summan. Läggning av takspån, potatis- och bärplockning, försäljning av veckotidningar, jultidningar och vykort med mera dylikt. Med pengarna i plånboken liggande i innerfickan, som dessutom var väl igensatt med en säkerhetsnål, skulle jag nu åka för att titta på ett annat dragspel.

Pantbanken låg, om jag inte minns fel, i en hörnfastighet lite norrut efter Köpmangatan (eller möjligen Storgatan). Jag kom in och frågade efter ett begagnat dragspel. Jovisst, det såg ut så här! Jens bakom disken lyfte ner spelet från hyllan. Ett litet Hagström Granesso i gråflammig celluloid. Jag tog på mig spelet och drog försiktigt i bälgen och höll ner en tangent. Samma ton på både in- och utblåsning, 85 basar i stället för åtta på mitt gamla spel och fem rader med ett oändligt antal knappar i diskanten. Priset 125 kronor för dyrgripen med väska stämde. Affären var avslutad på fem minuter. Både köparen och säkerligen också försäljaren belåtna. Jag hade inte vett att försöka pruta, fast jag i dag misstänker att det hade varit värt ett försök.

Överlycklig släpade jag med mig dragspelet ner till busstationen och väntsalen verkade plötsligt varm och gemytlig. Snart gick bussen hem till Ullånger och efter ytterligare en kilometers bärande var jag hemma med spelet. Ett nytt lidande började för mina föräldrar, en ihärdig nybörjare på dragspel kan bara överträffas av en nybörjare på fiol. En sådan spelar inte bara fel, utan själva tonerna blir gnisslande falska.

Senare i livet har jag förstått att jag nog hade psykiskt starka föräldrar. Jag hörde aldrig några klagomål. Däremot märkte jag att katten ville gå ut, när jag började spela. Efter något halvårs ”spelande” stannade även katten inomhus, vilket får räknas som ett visst betyg på mina framsteg.

Någon riktig spelman blev jag aldrig. Jag lärde mig ”till husbehovs” och något år senare spelade jag tillsammans med en kompis, som också var ”dragspelare” till danserna på Sportstugan i Bräcke. Ibland kom någon med gitarr eller fiol och hjälpte till och inga som helst krav ställdes på musikens kvalitet. Vi var emellertid väldigt duktiga på att stampa takten och publiken ställde upp på vad som gavs. Vart det lilla gråflammiga Granesso-spelet tog vägen, minns jag inte, men roligt hade vi och vid det här laget är ”brottet” för länge sedan preskriberat.