Jag skrev för en tid sedan om två torpare från Ullånger som en vinternatt i slutet av januari 1832 bröt sig in och stal kyrksilvret i Skogs kyrka. Vilka var dessa personer, var bodde de och hur såg deras liv ut? Efter den hel del letande har jag funnit en del som kanske kan vara värt att berätta. Jag börjar med Gustaf Gustafsson, som senare tog namnet Sundin. Han var enligt egen uppgift född 1781 i Euraåminne socken mellan Raumo och Björneborg i Finland i södra delen av Österbotten med mestadels svenskspråkig befolkning. Hans far hette Gustaf Norlund och hans mor Maria Jonsdotter och dessa ”var smedsfolk”. Gustaf kom något av de sista åren på 1700 – talet till Nordingrå och blev dräng hos prosten Bengt Zimmerman, som också var född i Finland.
I prostgårdenfanns en piga från Jäppling i Ullånger som hette Sara Jonsdotter. Hon var dotter till båtsmannen Jonas Jäppling. Den 2 nov. 1800 gifte sig Gustaf och Sara och redan den 23 april 1801 kom deras första barn, som döptes till Gustaf efter fadern. Familjen fick med tiden sammanlagt 12 barn men bara 7 skulle uppnå vuxen ålder. År 1807, sedan prosten Zimmerman dött, flyttade Gustaf Gustafsson till Jäppling där man bodde på ett mindre torp. I domboken står det bland mycket annat att Gustaf Sundin, som alltså hade bytt namn, ”skaffat sig ett mindre torp och tillika idkade smedsproffessjonen, hvaruti han vunnit skicklighet och färdighet, och sålunda beredt nödtorftig bergning åt sig och de sina”.Han beskrivs i domboken som ”till växten liten men av stark kroppsbyggnad”. I november 1807 miste familjen sin näst äldste son, den 5-årige Jonas. Denne avled enligt dödboken i en eldsvåda.
Krigsåren 1808 – 1809, då Sverige låg i krig med Ryssland och i fredsförhandlingarna tvingades ge hela Finland till ryssarna, var svåra år även i våra trakter. I Sverige härjade förutom kriget en mycket smittsam sjukdom som kallades rödsot. Det var en allvarlig magsjukdom som liknade dysenteri och den var särskilt svår för barnen. Jag läste nyligen, att fler människor dog i landet av den här sjukdomen än samtliga som stupade i kriget i Finland. Ullånger, Vibyggerå och Nordingrå drabbades också av farsoten. Under en tid av sex månader, från mitten av sept. 1809 till mitten av mars 1810 dog 24 barn i denna sjukdom i de tre socknarna.
År 1809 avled 45 personer i Ullånger, varav 16 barn och 3 vuxna anges ha dött i rödsot eller magplågor. Det normala dödstalet i församlingen låg omkring 20, något som visar vilken hemsk farsot som härjade. Ibland kallades den för fältsjuka på grund av anknytningen till kriget. I Härnösand dog så många på det fältsjukhus som fanns där, att en särskild begravningsplats måste iordningställas ”vid den s.k. Sandgrubban på Brännorna”eftersom den kyrkogård som fanns vid kyrkan blev för liten.
Till Jäppling kom också rödsoten. Strax före jul 1809 hade familjen Gustaf Sundin fem barn, Gustaf 8 år, Magdalena snart 6 år, Johan snart 4 år, Fredrik snart 2 år och Jonas 9 månader. På Juldagen dog Gustaf, på nyårsafton Fredrik och på Trettondagen 1810 lille Jonas i rödsoten. Tre barn att begrava, alla hade dött på så kort tid som 13 dagar. I november samma år födde mamma Sara en ny pojke. Han döptes till Jonas, lika som hans två döda bröder hade hetat. Det var vanligt att när en familj miste ett barn döptes nästa med samma namn. Samma sak blev det med nästa pojke som kom dagen före julafton 1811, han döptes till Gustaf, men han dog redan efter 6 månader.
Ett halvår senare, 1813, föddes ännu en pojke som för tredje gången inom familjen döptes till Gustaf och det var han, som när han blivit 18 år, var med på de stölder jag beskrivit tidigare. Ytterligare tre barn kom sen i rask följd mellan 1814 och 1818, tre flickor som alla nådde vuxen ålder. Modern, född Sara Stina Jonsdotter, avled enligt dödboken i feber den 11/11 1829, då var hon 52 år gammal och Gustaf Sundin blev ensam med fem barn. Jag vet inte var torpet Jäppling nr. 6 låg, och idag, snart 200 år senare finns knappast några rester kvar.
Många torp försvanni samband med laga skiftet på 1850 – talet då många små samfälliga marker, backstugor och torp slogs ihop med hemmanen till större enheter. Efter fadern Gustaf Sundins död på fästningen 1833 blev de tre flickorna pigor i olika byar och hemmet blev tomt. Sonen Gustaf fick tjänst som dräng i grannbyn Lid, när han hade avtjänat sitt straff. Efter något år finns hans åter i Jäppling, nu som dräng hos bonden Pehr Nilsson. Där slutar spåren efter Gustaf Sundin. Jag hittar honom inte mer i husförhörslängderna och han finns inte heller i någon församlingsbok inom Ådalen. Samma sak gäller hans fyra systrar – ingen notering i vigsel- eller dödböcker. Troligen flyttade ungdomarna lite längre bort och återvände aldrig till Ullånger. Där lämnar vi familjen Sundins och två kilometer norrut till Roted.
Clemens Wedin, den andre av kyrksilvertjuvarna, var enligt domboken ”lång och stark till växten”, född i Invik i Ullånger 1792. Han titulerades vid rättegången torpare och bodde på Roted nr. 6 tillsammans med sin hustru Sara Stina Åsbäck, båtsmansdotter från Binböle i Nordingrå. Familjen hade två barn, en son Johan född 1816, som 1850 finns inskriven på sitt hemställe i Roted men noterad som sjöman. Hans syster, Cajsa Stina född 1821, flyttade hemifrån när hon blivit vuxen och arbetade som piga på flera olika ställen, tills hon 1851 kommer hem till Roted och föder en s.k. oäkta dotter, som döps till Erika. Efter ytterligare flyttningar inom Ullånger försvinner hon 1856 ur församlingens kyrkböcker. Hon kan inte spåras i Ådalsförsamlingarnas kyrkböcker, varför jag också för henne antar att hon med sin dotter flyttat till någon annan församling. Sedan Clemens Wedin avlidit i slutet av april 1833 gifte hustrun Sara Stina den 6 juli nästa år om sig med sockenskomakaren Erik Edin från Nätra. Brudgummen var 31 år, änkan/bruden 48 år.
Där restaurang Björnstugan liggeridag låg torpet Roted nr. 6, där Clemens Wedin bodde med sin familj. Det finns några ganska festliga noteringar i förhörsprotokollet om silverstölden. Wedin nekade ju först till all inblandning i fallet och när han tillfrågades om varifrån han fått alla kopparslantar som han spenderat bl.a. på Utviksmarknaden i Ullånger berättar domboken: Wedin anförde, att han, genom någon liten handel med synålar, svagdricka, kaffe med mera, hvartill hans bostad intill allmänna landsvägen erbjudit gott tillfälle, åtkommit löspenningar i sådan mängd, att däraf skulle, om han under tiden samlat dem, kunnat blifva hela hästlass! ”
Jag misstänker att det småskrattades en del bland nämndemännen i församlingen, som troligen kände väl till Wedins affärer. Däremot hade Wedin säkert rätt i att hans gård alldeles intill landsvägen besöktes av många vägfarande. På den här fastigheten användes både bostadshuset och logen som hållställe och övernattningsplats för de s.k. sörkörarna, bonde-köpmännen norrifrån, vid deras resor till och från Mellan-Sverige.
Än idag finns alltså platsen kvar där den ene av livstidsfångarna från 1832 bodde och dagens vägfarande har samma möjlighet att få mat och dryck, i alla fall under sommarhalvåret. Däremot tror jag inte att ”någon liten handel med synålar och svagdricka”förekommer idag.
Underlaget till den här artikeln kommer från olika domboksutdrag, församlings-böcker och ur Gösta Buchts ”Härnösands historia.”
Ullångersminnen 