Under första hälften av 1600 – talet var det jordbruket som i min hemsocken Ullånger gav försörjning åt människorna. Arbete med jorden, lite fiske, jakt och hantverk i en mörk och orolig tid, där det räckte med en missväxt för att orsaka ren hungersnöd som t.ex.år 1634. Den unga manliga befolkningen försvann efterhand ut till det oändliga kriget i Europa. Vi talar om det 30 – åriga kriget, men eländet pågick mycket längre än så. Det behövdes nya soldater hela tiden, då dödligheten bland manskapet var mycket hög. Vissa forskare menar, att i förra delen av 1600 – talet återvände endast var fjärde eller femte menig soldat från fronten, de övriga dog i sjukdomar eller i strid. Officerare och högre befäls-personer klarade sig något bättre, men även bland dessa var manfallet stort.
I Törna by i Ullånger blev ett av hemmanen officersboställe år 1623, då fänriken Lars Pedersson, som dittills bott på ett hemman i Teg i Sidensjö, flyttade in. Han befodrades till kapten i samband med flytten till Ullånger, och han finns omnämnd i en skattelängd samma år. Kronan, d.v.s. svenska staten, hade börjat upplåta vissa hemman skattefritt för att försörja sina befäl. Det här hade blivit den enda möjlighet som fanns för att framför allt de högre officerarna skulle få ut sina löner. Kriget kostade enorma summor som oftast lånades upp ute i Europa och i stället för kontanter fick officerarna ett eller flera hemman i ersättning. Sen Gustaf II Adolf dött i dimmorna vid Lützen 1632 och hans dotter Christina så småningom blivit drottning fortsatte de här s.k. förläningarna till befälskåren i än snabbare takt.
Den unge officeren i Törna
Kapten Lars Pedersson hade kommit till Törna för att stanna där i 28 år till sin död nere i Tyskland 1652. Ytterligare ett av hemmanen i samma by hade då övertagits av en annan officer, majoren Samuel Nilsson Lundberg, född i Gällsta i Vibyggerå, som på 1690-talet tillsammans med sin hustru begravdes framför altaret i Ullångers kyrka. Över makarnas grav hängdes en ljuskrona från Polen, som än idag finns kvar, även om den flyttats till en annan plats i kyrkan. När Lars Pedersson kom till Törna var han troligen nära 30 år gammal. Medan han bodde i Sidensjö, från 1614, sägs “fänriken ha varit 3 år i Ryssland och på två resor till Waxholm under Påvel Wulff”enligt skattlängden för Älvsborgs lösen 1617. Var Lars Pedersson en gång föddes vet jag inte säkert, men flera uppgifter säger han skulle vara son till Per Jonsson Hov från Hackås i Jämtland. Som källa anges en släktutredning över Magnus Laurentii ättlingar och jag har själv läst en bok från 1995 av Roger de Robelin, som heter “Skankeätten”, där samma uppgift kommer igen. Det finns också en annan teori, att han skulle vara son till Peder Bengtsson i Bulås i Selånger, därför att en Lars Persson år 1633 kräver ett arv från Peder Bengtsson enl. Selångers dombok samma år.
Kapitulationen vid Putzig
År 1623 finns han i alla fall i Törna, och han ingår i Västerbottens regemente där manskapet rekryteras från bl.a. Ångermanland. Enligt en manskapsrulla av den 26 mars 1626 är han chef för ett kompani ångermanlandsknektar, som under regementschefen Fritz Rosladin är förlagda i Pillau, en liten ort vid den polska östersjökusten i närheten av Danzig. Efter hårda strider där svenskarna erövrade flera småstäder, kom kompaniet efter några veckor till Elbing, en stad med fästning och vallgravar, och även denna erövrades efter stormning. Framryckningen fortsatte och bl.a. städerna Marienburg, Dirschau, Stargard och Putzig intogs i mitten av augusti. Kungen, Gustaf II Adolf, bestämde att 400 man under Rosladins befäl skulle stanna som garnison i Putzig, något som senare skulle visa sig vara ödesdigert. Under hösten 1626 omringades den svenska truppen av omkring 3000 polska soldater, som vid upprepade tillfällen försökte storma staden. Alla försök slogs tillbaka, men bristen på mat övergick snart i ren hungersnöd. Den 24 mars 1627 måste svenskarna kapitulera och fick “avtåga fritt”,som det står i skrifterna, “till Wrangels styrkor i det närbelägna Marienburg”.Vid Putzig hände tydligen någonting med kapten Lars Pedersson, eftersom det finns ett brev från hans hustru, född Ingiell Pedersdotter, skrivet den 16 april 1628 med begäran om pension för hennes man, “som vid Putzig förlamad är”. Han beviljades också en mindre pension, men redan 1627 var han åter på plats som kompanichef i Polen.
Manskapet från Ullånger med omnejd
Jag har ganska noggrant följt Lars Pedersson genom åren, där han mestadels höll till på slagfälten i Europa eller vid garnisoner på olika platser, men det skulle bli alldeles för långt att ta med i den här artikeln. År 1633, året efter kung Gustaf II Adolfs död, befordrades Lars Pedersson till major. Ibland befann sig hans kompani ute i kriget, ibland hemma i Sverige för lite vila och återhämtning. På hemorten var det nästan alla år nymönstring av soldater, eller knektar som det kallades. Under 1630-talet och stora delar av 1640-talet kom hans manskap från Ångermanland, från hans hemsocken Ullånger och närliggande socknar. Mönstringsrullorna för majorens kompani innehåller dessa år många namngivna knektar från Ullånger, Vibyggerå, Skog, Nora och Nordingrå. Några år senare finns samma namn med i dödsrullorna från kriget. Ett par mannar som finns med länge i listorna är fänrik Joen Nilsson och corporalen, sedermera feldtväbeln Salomon Sjulsson, båda från Äskja by i Ullånger.
Majoren och hans familj
Om majorens familj hemma i Törna finns en del upplysningar, och vi tittar på ett par av dem. I ett domstolsprotokoll av den 4 augusti 1640 står det, att “Maijorens Son, Peder Larsson i Törne i Ullånger Sochn, haffwer gjort mökrenckningh, medh Sin Faders lehgo pigha, benempt Elin Olluffsdotter i Bölestadh i Nora Sochn barnfödher”.Sen står det att Elin “i förledne påsketidh”fött barn och eftersom Peder Larsson är far till barnet, döms han till 40 marker i böter. Ett rejält bötesbelopp för unge Peder Larssons umgänge med pigan. Familjens äldsta flicka, Eva Larsdotter, gifte sig med Jonas Petri Kexlerius, en bondpojke från Käxed i Vibyggerå, som år 1651 blev komminister i Indals församling i Medelpad, där han avled redan ett år senare. Som nybliven änka levde hon i yttersta nöd tills hon gifte om sig med sin makes efterträdare. Hon avled 1703 och begravdes i Indals kyrka. I ett brev omtalas hon som “synlös”, alltså blind.
Kriget i Jämtland och Medelpad
Major Lars Pedersson fick i april 1644 marschorder som chef för en styrka på 240 man för en förflyttning från Vaxholm till Jämtland för att undsätta de styrkor som fanns där. Norge, som då var en del av Danmark, hade anfallit med 800 man och dessutom fått med 400 jämtar i sina styrkor. På sin väg upp genom Gästrikland och Hälsingland skulle Lars Pedersson utmönstra så mycket folk han kunde för att förstärka sina kompanier. Han fick med en del ovilliga bönder, som inte brukade utmönstras, men de flesta gömde sig när militären kom. Det s.k. bondeuppbådet i styrkan uppgick till 556 man som senare utökades med 200 man från Medelpad. Under tiden hade den norska armén ökat till omkring 4000 man, och befälhavaren för de svenska styrkorna, översten Hans Strijk, tvingades efter ett kännbart nederlag vid Frösö skans retirera österut mot västra Ångermanland och Medelpad.
När Lars Pedersson, som nu befordrats till överstelöjtnant, skulle gå in i Jämtland med sin bondearmé, vägrade manskapet. “Vi försvarar endast våra egna landskap”hette det och efter svåra konflikter gick bondehären upp till Gällö, men där blev det stopp och sen returmarsch mot Bräcke. Under denna marsch rymde stora delar av bönderna, lämnade sina kompanifanor och återvände hemåt, medan de reguljära 240 soldaterna gick i ställning vid Borgsjö skans i Medelpad. Dit kom också överste Strijk med 270 man och med högre rang övertog han befälet vid Borgsjö. Norrmännen som nu hade återtagit Jämtland, nöjde sig tydligen med detta och på senhösten fick Lars Pedersson order att med 150 man stanna kvar vid Borgsjö skans. Det blev mycket lite av krigshandlingar under vintern 1645, kriget mot Danmark avslutades på hösten samma år och i freden vid Brömsebro tvingades danskarna återlämna Jämtland till Sverige. I samband med freden fick Lars Pedersson och hans kompani för en kort tid återvända hem, tills det i början på nästa år bar iväg till Nordtyskland och garnison i Stralsund. Med undantag för några resor hem till Ullånger blev Lars Pedersson kvar som garnisonschef i Stralsund, från 1647 under regementschefen Didrik von Cappel.
Vid resans slut
Det finns några olika uppgifter om när Lars Pedersson dog. Jag har emellertid funnit ett brev i Krigskollegii brevbok, avsänt från regementschefen Didrik von Cappel. och daterat Stralsund 10 april 1652 Efter de vanliga hövlighetsfraserna som alltid inleder dessa brev följer som första meddelande: “Den allerhögste Dödsfursten har genom den jemmerlige döden hädankallat öfversteleutnanten Lars Pedersson”.Denne bör alltså ha avlidit den 10 april 1652 eller någon dag tidigare. Om dödsorsak finns ingenting skrivet, men eftersom inga strider förekom i Stralsund just då, är det troligt att han dött i någon sjukdom.Där slutar min berättelse om den äldste officeren från Törna. En rejält förkortad version av mina noteringar ur en mängd olika källor, främst ur Krigs-arkivet och ur CGA Bergenstråhles “Västerbottens regementes krigshistoria”. Ett särskilt tack till Tony Jonsson, kunnig släkt – och arkivforskare i Älandsbro, som hjälpt mig med vissa uppgifter till mina “forskningar”kring Lars Pedersson. Överstelöjtnanten som i mer än 40 år var med om att göra Sverige till en stormakt i Europa. Ett välde som Sverige fick betala dyrt, inte bara med pengar utan med sin framtid. Ett utarmat hemland och inte minst, alla soldater som begravdes i Tysklands och Polens jord.
Ullångersminnen 