Hur bestraffar vi våra brottslingar i dag och är det kanske dags att gå tillbaka till gamla tiders metoder? Frågan är mycket svår att besvara och jag tänker inte ens försöka. Däremot kan jag kanske berätta lite om hur man gjorde för låt oss säga 100 – 150 år sedan.
För mindre förseelser var det alltid stryk som gällde, både i familjen och när samhället skulle bestraffa någon. Stryk ingick som en naturlig del i all slags uppfostran och det räknades som en skyldighet hos föräldrarna att spöa upp sina ungar för att ”få folk av dem”. Det var heller inte ovanligt att husbonden slog både drängar och pigor, när han ansåg att det behövdes. Och just de unga, lusfattiga flickorna, ofta torpar- och båtsmansdöttrar som nyss blivit vuxna pigor, utsattes dessutom för trakasserier av mera speciellt slag. Det finns ganska mycket att läsa om sånt här i gamla domböcker, men dom historierna lämnar jag till en annan gång.
Min gamle vän, Arvid Lundin, bortgången sedan många år, berättade en gång för mig om spöpålen i Ullånger. Den låg på en kulle i Äskja, några hundra meter norr om Sundbron, belägen ute på åkern, öster om vägen till Getberg. Platsen kallades Pålbacken och hade säkert funnits på samma plats redan när Landsfängelset låg i Ullånger. När detta flyttades till Härnösand år 1813, blev spöpålen ändå kvar för enklare bestraffningar. I sammanhanget kan nämnas, att tingshuset låg i samma by, i nuvarande Bengt Ullbergs gård. Där fälldes domarna, som i en del fall verkställdes vid spöpålen.
De brottslingar som fick slita spö eller hudstrykas, som det hette längre tillbaka i tiden, var ofta personer som dömts för stöld, fylleri eller ”uppstudsighet mot husbonde”, alltså om någon dräng t.ex. hade slagit tillbaks, när han själv skulle få stryk. Av praktiska skäl dömdes det ut ett lämpligt antal spön. Man hade helt enkelt inte möjlighet att hålla mat och husrum till dem som skulle ha ett lindrigare straff. Nej, ett lämpligt antal spön, sedan fick den bestraffade gå sin väg och det hela var överstökat.
I kyrkböckernas husförhörslängder antecknades detta av prästen med speciella krumelurer i en särskild kolumn. Där kunde för övrigt även ostraffade personer betygsättas. Ovänskap inom familjen eller mellan grannar, skvalleraktighet och lösaktighet noterades med stenografiliknande tecken, främst för att inte vem som helst skulle kunna läsa omdömet om personen i fråga.
De s.k. spödagarna, när bestraffningarna skulle verkställas, inträffade ganska ofta och drog alltid många åskådare. Själva spöpålen var en grov stock, som var nergrävd i marken. Där kedjades brottslingen fast med kedjor och halsjärn med ansiktet mot pålen. I en cirkel runt pålen, där förresten själva straffredskapen låg och väntade, hade man slagit ner en ring av spetsiga störar. Runt denna s.k. spetsgård fick åskådarna ta plats för att se hur ”bråfåssen” verkställde bestraffningen. Ordet bråfåss, med betoning på första stavelsen, är ett dialektord för profoss, här med betoning på andra stavelsen. En profoss var den militära benämningen på en handläggare av bestraffningar ute vid regementena. Denne hade ansvaret att organisera eller själv utföra t.ex. dödsstraff, när sådant utdömts.
Vid spöpålen i Äskja i Ullånger var den siste som verkställde spöstraff fånggevaldigern Tångberg, båtsman från Törna. Han var känd som en human bestraffare som inte slog så hårt med spöet. Tångberg råkade en gång ut för något egendomligt vid en av sina förrättningar. På den tiden fanns det om vintern många lappar i kustsocknarna med sina renar. Lapparna (eller samerna, som det heter i dag) har väl i alla tider haft ett rykte om sig att vara trolldomskunniga.
Nu var en lappflicka anklagad och dömd för att ha utövat trolldom mot några kor i en lagård i Skidsta och hon skulle ha 20 par spö. Tångberg kanske hade tänkt sig att inte slå så hårt på flickans rygg, men slagen blev svagare och svagare efterhand. Flickan var alldeles tyst medan Tångberg slog, men när hon blivit fri från pålen, vände hon sig mot honom och skrattade. Sedan sa hon några ord som spreds i Ullångersbygden och blev lite av ett ordspråk. ”Det var en dålig spelman, som inte fick fiolen att låta, som lappjänta sa åt Tångbergen”.
Det underliga var att fånggevaldiger Tångberg själv efter den här bestraffningen berättade, att han helt enkelt inte kunde slå hårdare än han gjorde. När han kom fram till de sista slagen orkade han nästan inte lyfta spöet, hur han än tog i. Själv trodde han naturligtvis att lappflickan tagit kraften från honom. Och vem vet – kanske var det så.
Ullångersminnen 